Den perfekta algoritmen

Så var det dags igen. 90 000 meter, 20 000 staktag och 10 000 frånskjut. 15 900 åkare, 10 startled, 44 000 liter blåbärssoppa och 52 st spår som sakta men säkert tynar bort till fyra stigar av en grådaskig issörja. KIlometerskyltar blir till hägrande oaser i en myrmark av snövit oändlighet. Motvind som retfullt hånler dig i ansiktet. Mjölksyra som envist biter sig fast. Helikoptrar som surrar, ringande bjällerklockor, skällande hundar, gasande skotrar, tjoande åskådare, omkullåkta nybörjare, rykande grillar och svärande fel vallare.

Antal påverkande variabler är nästintill oändliga. Det är en ständig jakt att hitta den rätta balansen. För mycket klister påverkar glidet, för lite inget fäste. För långa stavar gör det svårt att diagonala, för korta inget tryck framåt. Ta rygg på för långsam åkare och du tappar tempo, för snabb åkare och du får kramp. Byta spår för ofta tar energi och för sällan ger dåliga spår. Stavisättning för långt fram bromsar, för långt bak och du tappar kraft. Spannet på skidan måste vara precis så hårt att du orkar trycka ned men inte för löst så att fästet tar i snön. För mycket gröt innan och du mår dåligt, för lite och du tappar ork...osv.

I Vasaloppet finns inga genvägar, endast hårt jobb. Den perfekta algoritmen stavas träning. Träning ger oss erfarenhet. Erfarenhet gör att vi fattar rätt beslut. Rätt beslut ger oss självförtroende och mod att utvecklas. Utveckling gör att vi når våra resultat och blir framgångsrika. Oavsett variabler och tillgång till data så krävs fokus och hårt jobb för att dra nytta av de värden som döljs under ytan. Först då kan den riktiga belöningen erhållas - vare sig det är kyrkklockan i Mora eller att förverkliga verksamhetens mål. Väl mött i spåret!!